Den överföringen av BMX består av få delar, men varje del räknas: kedjor, kugghjul, frikopplingar, kuggdrev, vevar, kablar och höljen. Denna sida vänder sig till tävlingsföraren som finjusterar sitt växel för startgrinden samt till freestyle föraren som letar efter en kompakt och hållbar överföring, kapabel att ta emot hopp och grindar.
En enda växel, men ett förhållande att välja med omsorg beroende på aktiviteten.
Utan växelförare får BMX:en all sin hastighet från ett enda förhållande, som fås genom att dela antal tänder på plattan med antalet på kuggen. En platta med 25 tänder kopplad till en kugge med 9, en vanlig konfiguration inom freestyle, ger ett förhållande nära 2,8, motsvarande en gammal 36 och 13 men betydligt mer kompakt. Inom race justerar förarna tänderna noggrant, runt 2,6 till 2,9, beroende på deras kraft och längden på de rätlinjiga partierna av banan.
En liten platta ger mer markfrigång för att glida över en kant; en stor platta, med fler tänder i grepp, sliter mindre på kedjan.
Det friläge som är skruvat på navet, enkelt och ekonomiskt, utrustar de flesta BMX:er för nybörjare, med en kugge på 14 till 16 tänder. Kassettnavet integrerar sin mekanism i navets kropp och accepterar kuggar med 8 till 10 tänder, kallade drivrar, som är lättare och mer hållbara: det är standarden för kvalitativa BMX:er inom freestyle.
Freecoastern låter det bakre hjulet snurra bakåt utan att driva pedalerna, vilket gör att man kan utföra trick i fakie utan att trampa baklänges. Dess lätta fördröjning när man startar igen, som kan justeras på de flesta modeller, kräver lite vana.
BMX:ens kedja mäter en åttondels tum i bredd, jämfört med tre trettioandra för en cykel med växelförare, vilket gör den mer robust mot stötar. Versionen med halva länkar kan förkortas med en enda länk i taget, praktiskt för att placera hjulet exakt där man vill i ramens fästen.
Den tre-delade veven, med två vevar i kromoly och en axel, ofta 19 eller 22 millimeter, snurrar i ett Mid, Spanish eller American nav beroende på ramen. Den en-delnade veven, i ett stycke, används fortfarande på ingångsnivån.
Drivlinan är organiserad per del:
BMX:en kompletteras med cyklar, hjul och däck, bromsar, komponenter, utrustning, på sidan BMX.
En BMX-kedja som är för lös hoppar vid mottagningen av ett hopp; för spänd, den bromsar och sliter på lagren. Den justeras genom att flytta tillbaka det bakre hjulet i fästena tills det finns ungefär en centimeter spel i det mest spända läget, vilket kan hittas genom att snurra vevpartiet. Kedjespännare, små delar monterade på axeln, hindrar hjulet från att röra sig framåt under tryck.
Justeringen av plattan och kuggen är också viktig: en förskjutning slitnar på tänderna snett. Efter en session på en dammig bana, hålls en kedja ren och lätt smord mycket längre.
En nybörjare har fördel av att börja med ett blygsamt förhållande, runt 2,6, som är lättare att återstarta i början och vid övergångar mellan hopp. Det ökas med kraften, genom att först byta den bakre kuggen, som är enklare att byta än en platta.
En kedja som tydligt höjer sig från tänderna på plattan när man drar den framåt, eller stela länkar som fastnar, indikerar slitage. Ett mätverktyg bekräftar förlängningen; den byts innan den skadar kuggen.
En raceomgång varar mindre än en minut på en kort bana, och freestyle kräver en enkel och hållbar cykel: en växelförare skulle vara skör och onödig. Ett enda förhållande håller en drivlina lätt, mindre känslig för stötar och lättare att underhålla.
De flesta BMX:er har vevar som mäter mellan 165 och 180 millimeter, beroende på förarens storlek och praktik. Större rascyklister föredrar att förlänga för att öka sin kraft i starten, medan freestyle-förare föredrar kortare och smidigare vevar.
De flesta BMX:er har drivning till höger, men vissa kassettnav kan installeras till vänster. Detta val gynnar förare som gör sina grinds på högra sidan: kedjan och kuggen riskerar inte att gnugga mot kanten.